Olof Thunman (Uppsala 1879-1944 Knivsta) "Havsparti från Grisslehamn" Monogramsignerad och daterad 'O.T. -06' Akvarell och färgkrita på papper 21,5 x 36 cm Ram 46,5 x 60 cm Olof Thunman föddes 1879 i Imperfektum, den klassiska byggnaden vid Västra Ågatan i Uppsala, på vars tomt nu Katolska kyrkan står. Efter avlagd studentexamen och några års universitetsstudier utbildade han sig på Konstakademien åren 1902-06. Under akademiåren belönades han med Hertigliga medaljen för målningen ”Islossning” och Kungliga medaljen för målningen ”Dembagrynnan”. Tillsammans med bland andra John Bauer ställde Olof Thunman ut på Valand 1905. Det var en grupp unga konstnärer som hade slutit sig samman under benämningen ”Konstnärslaget från 1905”. I katalogen till utställningen presenterade sig Olof Thunman med en självkarikatyr och följande lätt skämtsamma, men pricksäkra beskrivning: ”Stark, misslyckad prästman. Fyrkantig. F d renskrivare. Oformlig och sentimental. Godmodig om man ej kritiserar tavlorna. Rimmar. Sjåvinist. Är mycket stark. Tycker om det som är vått (Obs. vatten). Är stark.” Redan under tiden på Konstakademien var det uppenbart att vattnet som motivkrets låg Olof Thunman särskilt varmt om hjärtat. Hans kom också att bli en av vårt lands främsta uttolkare av det svenska kustlandskapets dramatiska vattenspel. Dessa skildringar av bränningarnas urkraft kan även ses som ett slags självporträtt, en återspegling av Olof Thunmans egen inneboende kraft, livsglädje och frihetslängtan. Man kan i detta avseende se paralleller till August Strindbergs målerisvit ”Vågen”, en serie på nio expressiva marinmålningar, utförda under perioden 1892-1902. Även Strindbergs målningar har tolkats som en form av självporträtt, som i hans fall speglar ett oroligt och ångestfyllt inre. Både Thunman och Strindberg lyckas förmedla sin egen personlighet i sina motiv och däri ligger deras djup och styrka. Det nu aktuella verket ger prov på Olof Thunmans tidiga, mer fria och måleriska sätt att skildra kustlandskapets dramatik. Det är utfört 1906, samma år som han avslutade sina studier på Konstakademien och likaså det år han för första gången stiftar Evert Taubes bekantskap. Vid Olof Thunmans bortgång hösten 1944 skrev vännen Evert Taube en ballad som ger den rätta tolkningen av konstnärens egenart: ”En solglödsmätttad, dunstig julidag vi möttes första gången, minns jag nu, på gamla Rydberg, sjutton år var jag och vännen Olof Thunman tjugosju. Jag minns hans bronshy och hans ögons glöd inunder byskabryn och blåsvart hår, han ropade mig an, och rösten ljöd som hornsignalen när reveljen går: - En faun i byn, vid Zeus! Dig hälsar Pan! (Vestaler hit! Än har jag en sekin!) Var mig välkommen till mitt bord, kumpan! Kom och bryt mitt bröd och drick mitt gyllne vin! Jag såg, när du klev in, att glädjen tröt! Hic habitat felicitas! Han röt. Han röt, han viskade, han sang, han svor, han läste i mitt öra poesi. I vadmalsrock och järnförhydda skor han dansade och ropade: Det är vi! Han sa: jag kom från Bullerön i dag, där Liljefors och Albert Engström är: av salig drift att måla yrar jag, men lugnt och tåligt mästarna mig lär att med mitt ritkol och min penselspets i ödmjuk flit, förtröstanfullt och snällt uppfånga linjers rytm, volymens krets, men strunta i om det blir originellt, och Albert sa: originell, min bror, det är man inte, om man själv det tror! Så talte Thunman, och mot Rydbergs vägg han ställde upp en meterhög pannå med vresig fur och moln och mjölkvit drägg på böljor som mot Upplands klippor slå. I ett manér av celler sammansatt, små celler utav kol, tätt vid varann, han hade fångat havets rymd mot natt. Hans konst var strävsamt byggd. Men den var sann. Han satt en stund begrundande och tyst, sen kom det blygt: hur tycker du den är? Svär vid den första flicka som du kysst! Vad intryck gör på dig den tavlan där? - Jo, den är trolsk, sa jag, fast utan troll, och den är vackert nordiskt glad – i moll. Då blev han rörd. I ögat stod en tår, han grep sitt glas och mumlade nasalt: - Hav tack! Ur denna heta stad jag går att leva vildmarksrent och daggstänkt svalt. Jag ser dig jägarflicka, ser dig nu! Diana! Jag hör dina hundars skall och hör dem flåsa. Som en hind går du bland glittrig spindelväv och daggkristall. Och jag ser gnistor glimma högt i sky kring masugnskransarna i frostig höst, och tunga stångjärnshamrars dunk och gny hör Upplands son, vallonen i sitt bröst. Så talte Thunman och drog ut ur stan. Nu är han död, men lever än – som Pan.”. Condition: Ej examinerad ur ram. Category: Art/Paintings Estimate: 4000 SEK